Rörisolering. Foto: Colourbox

Av Peter Olofsson den 16 december 2022 07:02

Den allmänna kännedomen om detta i byggbranschen kunde dock vara bättre, något som leder till både stora och onödiga utsläpp av de här ämnena. Vi har talat med Marianne Hedberg, numera konsult, men tidigare bland annat hållbarhetsansvarig vid Byggföretagen, om det här.

Marianne Hedberg kom in i byggsektorn 2001, närmare bestämt som miljösamordnare vid byggbolaget Peab.

─ Ganska snart så kom jag in på det här med avfall och statistik och började fundera en del kring varför kostnaderna för att hantera blandat avfall blev så höga. Det var ju inte bara jag som då började titta på de här frågorna, utan det var mer eller mindre i hela branschen. Dock, det var verkligen inte lätt att få ihop någon bra statistik, eftersom samma sak kunde ha väldigt många olika benämningar beroende på var i landet det handlade om, vilket företag och till och med vilken del av ett företag och så vidare, säger Hedberg och fortsätter:

─ Detta ledde till att dåvarande Kretsloppsrådet tog fram sina avfallsriktlinjer, som sedan utvecklades till resurs- och avfallsriktlinjer när hanteringen togs över av Byggföretagen. Under min tid hos Byggföretagen så hade jag ansvaret för att se till riktlinjerna var uppdaterade.

Ett område inom byggsektorns avfallshantering kom att utkristallisera sig som extra intressant för Mariannes del, och det gällde kolfluorkarboner (CFC) eller freoner som de kallas. Mest kända är de nog som köldmedier i kylmöbler, men de förekommer också i äldre typer av isolering, till exempel rörisolering, paneler för kylutrymmen och även i isolering av kylmöbler.

─ Det blev uppenbart att sådant avfall i stor utsträckning hanterades fel i byggsektorn. Avfall med innehåll av CFC klassas som farligt avfall och ska tas om hand och behandlas därefter, men det sker inte alls i den utsträckning det borde, konstaterar Marianne Hedberg.

Marianne Hedberg. Foto: Byggföretagen

Under sin tid på Byggföretagen kom hon i kontakt med Svensk Freonåtervinning och tillsammans arrangerade man 2018 ett seminarium kring detta, där även Naturvårdsverket och kriminalpolisen medverkade för att belysa alla aspekterna kring felaktig hantering av denna typ av avfall.

─ Vi ville helt enkelt väcka uppmärksamhet kring frågan och det lyckades vi med. Naturvårdsverket konstaterade till exempel att klimatpåverkan av CFC på grund av felaktig hantering av avfallet motsvarade klimatpåverkan från en medelstor svensk stad varje år. Det är ju avsevärda mängder och det sker dessutom helt i onödan, eftersom det både går och faktiskt också ska hanteras på ett korrekt sätt där CFC tas om hand. Svensk lag gäller helt enkelt, säger Marianne Hedberg med emfas.

Vad beror det då på att det ser ut som det gör?

─ Det handlar mycket om okunskap och den beror i sin tur på att man inte riktigt gör sin hemläxa alltid. Det är ju så att den som ger upphov till ett avfall, till exempel i samband med att man river eller renoverar en byggnad, ska veta vad man håller på med innan man sätter i gång så att man inte ställer till skada. Det framgår tydligt av Miljöbalkens huvudregel. Man kan helt enkelt inte säga ”jag visste inte”, för man har skyldighet att veta, säger Marianne Hedberg och fortsätter:

─ Det är ändå klart att en starkt bidragande orsak till situationen är en stor brist på dokumentation om vilka material och produkter som finns i gamla fastigheter. Framtidens rivningsobjekt kommer ju att vara väldigt väl dokumenterade i det avseendet, men när det gäller de objekt som rivs eller renoveras idag och som ofta är 50 år gamla typ, är det verkligen inte så. Om det till äventyrs finns någon dokumentation, så är den ändå från tiden före byggvarudeklarationer, säkerhetsdatablad och liknande och har begränsad nytta.

Den allmänna uppfattningen i samhället är kanske den att CFC inte är ett problem längre, utan att det löstes i början av 90-talet när de fasades ut som drivgas i aerosolförpackningar, som köldmedier i kylmöbler och som blåsmedel i isoleringsmaterial.

─ Kunskapen om att det finns inneslutet i isoleringsmaterial som en följd av tillverkningsmetoderna är dock inte allmän, så väldigt mycket felhantering sker ”i oförstånd”. Samtidigt, i och med att ekonomi är en stark drivkraft, så ligger det nära till hands att tro att en hel del material medvetet hamnar fel. Det är lätt att resonera att ”det här lilla kan ju inte spela någon roll” och så hamnar kanske kylmöbler på någon skrot och blir en liten intäkt för metallen, istället för att man tar kostnader för att de ska tas om hand korrekt, menar Marianne Hedberg.

Då kommer vi ju in på kunskaperna i nästa led.

─ Metallåtervinnaren/skrothandlaren i fallet ovan borde ha kunskapen att kunna säga nej och inte ta emot de här produkterna. Så är det säkert också hos många, men generellt skulle jag säga att mottagningssidan, oavsett om det är kommersiella återvinnare, kommunala återvinningscentraler eller andra typer av verksamheter, är ett område där det behövs mer utbildning om det här. Allt det här faller tillbaka på att det behöver göras betydligt bättre inventeringar inför rivningar och renoveringar som görs, menar Marianne Hedberg.

Så för att sammanfatta menar Marianne Hedberg att problemets lösning är enkel:

─ Följ lagen och reglerna. Plan- och bygglagen säger att fastighetsägaren/byggherren ska se till att ha kunskaper om vilka typer av avfall som kan uppstå vid de åtgärder som ska utföras och sedan se till att de hanteras rätt samt följa upp att så har skett. Sedan faller det ju på rivnings- och byggentreprenörer att ha de här kunskaperna också, så att de kan identifiera olika material och produkter och kan reagera och informera sina beställare om att man hittat detta och detta och att det kräver den och den hanteringen, avslutar Marianne Hedberg.